Traditionell klassisk balett - vad är det?

 

Dans är musikens och koreografis sammansatta enhet. Detta är en definition som naturligtvis också gäller för balett.

Klassisk balett är den sceniska dansform som har den äldsta traditionen. Tekniska regler för klassisk balett sammanställdes för första gången 1661 av den Franska Dansakademien (Academie Royale de Danse). Denna samling av regler har senare utvecklats till en metodik.

Den första som skapade ett självständigt balettdrama som går längre än den lilla enheten av divertissement, var koreografen Jean-George Noverre. På hans tid var detta revolutionerande. Den klassiska baletten som en egen genre har fortsatt att utvecklas ända sen hans tid, den har tagit till sig olika influenser och stilar och därigenom be Vad kallar vi för traditionell klassisk balett idag?

               

Är det Noverres, Petipas, Fokins koreografier vi tänker på, eller kan likaväl George Balanchine, Sir Kenneth MacMillan eller Cranko beskrivas med denna beteckning? Trots att alla dessa koreografer har mycket skilda stilar utgör de tillsammans den traditionella baletten. Petipas ’Törnrosa’ kallar vi lika mycket för traditionell balett som Crankos ’Så tuktas en argbigga’.
                                        
Tills i början av 1900-talet var klassisk balett den enda sceniska danskonsten. Dansrevolutionen uppstod med Isadora Duncans fridans, följt av Rudolf Laban som sammanförde klassisk balett och fridans. Därefter kom Martha Graham som har bildat en hel ny skola, stil och teknik. Kurt Joos har också använt sig av olika balettelement.
                                        
Merce Cunningham, Paul Taylor och José Limon har sedan helt definierat om 1900-talets begrepp om danskonst men dansare som ska återge deras koreografier behöver fortfarande behärska den klassiska balettens teknik.  
                  
Sen har vi här jazzteknikens pionjärer Lester Horton, Alvin Ailey, Jerome Robbins, Bob Fosse och Matt Mattox. Alla de har också använt sig av klassiska balettelement.
                       
Det finns betydelsefulla nya figurer inom danskonsten som avfärdar balett helt och hållet. Dit hör tex. Pina Bausch och Trisha Braun. Sedan har vi tex. Twyla Tharp som blandar balett med modern dans. En annan ny konstform inom dans är kontaktimprovisation som inte heller använder sig av balett, men trots det kan man se klassiska pas de deux influenser här. Den japanska traditionella Butoh dansen har också vunnit terräng på dagens dansscener.
                      
Stora samtida koreografer som Mats Ek, Jiry Kilian eller Maurice Bejart utnyttjar många olika tekniker i sina verk. Trots att de inte gör koreografier som kan räknas till traditionell klassisk balett, använder de gärna klassisktskolade dansare. Tack vare dessa konstnärer har de stora nationella balettkompanierna sedan 1970-talet mer och mer börjat öppna sig för samtida dans. Betydande del av repertoiren på scener där man bara kunde se klassisk balett förut består idag av samtida koreografers verk.
                                                         
Jag själv tror mycket på att klassisk balett likaväl som alla andra stilar och tekniker behövs även idag. Olika stilar och skolor inte bara kompletterar utan ger näring till varandra. Uttryckssättet förändras hela tiden och det tillkommer nya riktningar. Hela denna utveckling berikar både danskonsten men även hela den universella existensen.
Låt oss återgå till den klassiska baletten, kan man föreställa sig dagens dansvärld utan klassisk balettrepertoire? Eller kan man utbilda dagens dansare utan klassisk balettundervisning? Definitivt inte, eftersom klassisk balett spelar en sådan avgörande roll.
Frågan är då hur vi ska undervisa klassisk balett så att den ska vara adekvat för dagens krav. För att kunna bli professionell dansare idag räcker det inte att enbart ha lärt sig klassisk balett, men utan den blir en dansares prestation fattigare. Därför är det nödvändigt att dansutbildning inkluderar såväl klassisk balett, modernt och jazzteknik samt alternativa träningsformer tex. pilates, yoga och gyrotonic, former som utgör hjälp och komplement till den traditionella dansundervisningen. Detta är mycket och kräver extremt hårt arbete, därför är det få som satsar på detta. Baletten är svårast eftersom den har haft flera hundra års tid på sig att utvecklas. Under tiden har den byggt in och assimilerat de nya riktningarna , undergenrerna och stilarna.
Det finns färre och färre dansare som enbart uppträder med klassisk balett. Dagens koreografer och balettdirektörer efterfrågar all-round dansare. Efterfrågan efter denna dansartyp är dock större än utbudet eftersom skolorna inte utbildar sådana dansare. Många unga påbörjar sin dansarutbildning alldeles för sent och vill uppnå snabba men bra resultat. De vill kunna behärska sin kropp och utföra dynamiska, medryckande rörelser. Inom klassik balett tar det fyra - fem års daglig träning att nå dit, annars finns det risker att man drar på sig skador i och med att kraven på dansaren är högre än vad denne har möjlighet att utföra.
Klassisk balettundervisning behövs, men vi måste undervisa dem annorlunda som vill arbeta som klassisk dansare än de som ska utöva andra dansformer. Att utbilda klassiska dansare är både tids- och tålamodskrävande. Det krävs precision och uthållighet till att kunna dansa balett. Dansare från andra dansstilar använder sig av balett som träning för att kunna nå högre nivåer i sina egna genrer genom att lära sig bättre teknik. Det finns säkert dansformer som inte behöver balett till sin utveckling men att det inte skadar är säkert.
Det talas mycket om traditionell balettundervisning. Folk argumenterar för och emot. Jag personligen vet inte hur jag ska ställa mig i frågan. Jag vet inte vilken tradition de pratar om. 1700-talets franska skola, Petipas eller möjligen Vaganova skolan, som på 1950-talet samlade ihop alla dittills existerande danstekniker och sammanförde dem till en enhetlig metodik.
Vaganova är en metodik som stödjer sig på en torr, stillös, ren och enkel teknik men den föreskriver eller förespråkar inte heller någon speciell stil. I sitt förord skriver Agrippina Vaganova så här:  ”Detta är inte balettens bibel utan enbart en guide-line. Så som baletten utvecklas, ska även detta förändras.” Är det denna metodik vi kallar för traditionell? Eller möjligen den engelska eller franska skolan? Det finns även andra inriktningar tex. den kanadensiska som man utövar på Nationel Ballet School i Toronto eller David Howards metodik, är det de som vi pratar om när vi säger traditionell metodik? Vad är då den traditionella balettundervisningen? Jag anser att ingen av de ovannämnda,  samtidigt som alla dessa ovannämnda utgör den traditionella balettundervisningen.
Jag med min 25-åriga balettlärarerfarenhet försöker använda och kombinera mångfalden av dessa metoder på ett sätt så att det gynnar varje enskild danselev på bästa sätt i dennes professionella utveckling.
 

László Mészáros